När jag kom ut som ”han” och Linus för mina föräldrar, och min mor snabbt sa ”min favorit son”. Något jag längtat efter så länge.
Att träffa min flickvän är den största translycka jag har upplevt! Jag känner hur mycket som läker i oss båda. Att vara två kära Sapphic sapiosexuella transpersoner tillsammans är livet ❤️❤️❤️
När jag kelar med min underbara och vackra flickvän är det nästan så att alla mina bekymmer glöms bort, inga av dem är så viktigt som henne. Hon får mig att känna mig trygg, och som att allting är rätt i världen.
Min flickvän och jag gick på en promenaddejt runt Pildammarna. Hand i hand bland blommor, lekande barn, och folk som solbadar. Jag är kär.Jag lämnade lite gulligt klotter som ni i Malmö kan finna på Pildammteaterns sydöstra kulle. ;)
Att, på första dagen av min kandidatutbildning, i en ny stad där jag inte kände en enda person, stöta på en grupp människor (vissa cis, vissa trans, vissa osäkra) som utan tvekan välkomnade mig som jag är.
Min första translycka var på skolgården när jag var typ 6 år gammal, och innan eller under ett skoldisko sa till mina kompisar i klassen att ’kalla mig Alex’ och ’låtsas att jag är en kille som er’ och jag hade ju på mig en skjorta istället för klänning och har för mig att de faktiskt gjorde som jag sa ?? Men även om de inte gjorde det, så spelade det ingen roll, för bara att jag frågade gjorde mig så sjukt glad att jag glömt nästan hela resten av den kvällenJag fick sånt glädjerus i hela kroppen när jag va yngre och folk tog mig för pojke pga mitt korta hår eller frågade mina föräldrar om jag var deras son (detta var innan jag kommit ut helt), nuförtiden får jag samma känsla när folk faktiskt bryr sig om mina pronomen (han/honom) eller säger rätt om att jag är son / man / pojke etc !!Jag blev också så sjukt glad den dagen jag skulle ändra mitt namn på pappret !! Och jag blev så uppspelt att jag glömde nästan ändra mellannamn 😝 och hittade på ett i sista stund (men är sjukt nöjd med det nu för tiden och använder det i typ alla sammanhang. Jag älskar mina namn och att de är så maskulina. De är en del av mitt trans-uttryck och köns-uttryck)Lyckligast är jag när jag sätter på mig min binder, oavsett hur tufft det kan va ibland, jag börjar dansa typ varje gång lol, och så sätter jag mig på en cool tröja eller favoritskjorta ovanpå så börjar jag ju dansa som en galning, för jag känner mig så nöjd och bekväm i mig själv och ofta särskilt manlig !!! Oavsett vad andra tyckerDet bästa med att vara trans är att man känner sig så fri .. eller befriad är kanske ett bättre ord ? Jag känner mig iallafall så mycket som mig själv som jag just nu kan bli. Snart kanske ännu mer, om jag får tillfälle att ändra könsmarkeringen o typ testosteron … men det dröjer nog lite till (som jag längtar !! Och bara i det finns ett pirr som bara växer i kroppen (även om jag önskar att det kunde gå snabbare, att där fanns mer resurser så har än så länge mina erfarenheter med vården varit positiva))Och alla andra trans / enby kompisar man hittar! Vi som känner samma, alltså. Det är så sjukt mycket vi delar, som för oss samman. Det finns sjukt många sjyssta transpersoner där ute, lär känna dem o jag lovar ni skulle tycka dem va balla!!
Jag och min killkompis (en stor och muskulös cis man) satt kvar under rasten och vår lärare frågar: ”Grabbar, sitter ni kvar i klassrummet?” Jag har varit ute som trans man i snart 6 år och med hormonbehandling i snart 2 år. Ändå så gjorde hans ord att mitt lilla hjärta skutta av glädje.Så simpelt men samtidigt så stort. Livet som trans kan absolut vara jobbigt med alla operationer, sprutor och fördomar. Men det gör också att jag känner en sån enorm lycka i de stunder jag blir sedd för den jag är.
Min bästa dag i livet var när jag kom ut som trans kvinna. Var rädd för fördomar men bara mötts av kärlek. Mitt liv innan var kaotiskt, alkohol o droger var vardag i mitt liv men som blivande kvinna nu så tar jag världen med storm. Tacksam för livet nu.
Jag satt på spårvagnen påväg in till stan en dag och stickade när en äldre dam kom på och satte sig ner bredvid mig, hon började prata med mig om en förening hon är med i som stickar och skickar sakerna de gör till Ukraina. Efter en stund skulle hon av spårvagnen igen men sa innan hon gick att hon blev så glad av att se fler män som stickar och att det inte bara var något för kvinnor längre. Även om det var indirekt så var det så skönt att bli bekräftad på det sättet av en främling som jag inte behövt förklara något för.
Hela familjen är trans! Vi är tre föräldrar till en tonåring och vi bor allihop tillsammans. Alla är trans på olika sätt. Min familj och mitt hem den tryggaste plats jag vet. Att få se mitt barn växa upp med könseufori och i villkorslös kärlek läker de sår jag själv fått från att växa upp i motsatsen till allt det som är självklart i min familj.
Att få scrolla genom dussintals olika historier om translycka på den här hemsidan. Att veta att jag inte är ensam. Att det finns tusentals svenska transpersoner, och att vi alla finns där för varandra. Det är lycka. <3
Den underbara kärleken mellan transpersoner. Att vara tillsammans med någon som förstår på en helt annan nivå. Jag har aldrig varit lika lycklig som jag är tillsammans med min partner som också är trans, det finns ingen oro att bli förminskad eller att ens identitet skulle bli missförståd. Tryggheten och kommunikationen oss imellan är det finaste livet någonsin erbjudit.
Jag är inte vad vissa förväntar sig en man (ännu mindre en trans man) ”ska vara”. Jag är feminin, blandat med maskulint. Jag har långt hår, ibland klär mig i kjol och slänger på lite smink. Andra dagar klär jag mig i en kostym och växer ut mitt skägg. Jag är en man som är bekväm i mitt kön tillräckligt för att gå utanför boxen, för att leva 100% som mig själv. Så när jag sedan berättar för någon om min flickvän så blir det ibland en del frågande blickar. ”Du är ju så bögig?” Ja, jag är en ”bögig man” som råkade bli kär i en kvinna - könsidentitet och sexualiteter är inte alltid raka, och det är det som är så underbart. Och hon har aldrig fått mig att känna att jag ska vara någon annan än 100% mig själv.Så fuck normer och förväntningar från samhället. Jag är vem jag är, fullt ut. En bögig man störtkär i en kvinna. Var inte rädd att gå utanför boxen om det är det din själ vill att du ska göra. Livet är inte så fyrkantigt som patriarkatet vill att du ska tro.
Varenda nytt hårstrå på ansiktet känns som en festlighet i sig själv.
Jag gjorde min bottom surgery 14 november, och jag ser det som min andra födelsedag. Varje år på det datumet skickar min mamma grattis ”på din dag”. Det känns fint och bekräftande.
Jag minns dagen jag fick mitt nya legg. Nytt namn, ny bild med kortare hår. Som jag sedan använde för att hämta ut ett nytt bankkort. Jag bestämde mig för att ta de gamla korten och klippte upp de i småflisor som jag sedan la i kuvertet som bankkortet kom i, och jag har de än idag. Det var ju inte så länge sen, men en dag kommer jag använda flisorna till nånting. Så klyschigt som det låter så känns det som att jag får börja på ett nytt kapitel, och äntligen leva som mig själv och inte vad folk förväntar sig av mig.
Åren rullar vidare och med varenda ett blir jag mer mig själv. Mitt namn passar mig minst lika bra som mina kläder, min kropp har växt och justeras ständigt där den inte tidigare passat. Jag hittar nöjdhet, frid och kärlek vid mitt köksbord dessa dagar. Jag hittar mig själv i spegeln men också under min hud när min hand vilar där. Jag hittar det jag behöver och det som inte finnes, skapas. Jag har byggt ett liv med mina egna händer.
Många av mina närmsta vänner har jag lärt känna genom en gemensam kärlek för konst och nördkultur. De har alla varit superviktiga för mig och därför är det också underligt att flera av oss har kommit ut som trans igenom åren. Kanske fanns det en annan gemesam dragning, eller underliggande förståelse som gömde sig under ytan hela tiden?<3
Att vara trans har varit min största, och viktigaste resa. Det har utan tvekan gjort mig ödmjuk mot livet - det går aldrig att veta vad som väntar runt nästa hörn, men det har också fått mig inse mycket saker om mig själv och andra. Hur många människor som möter en med välvilja, omtanke och kärlek. Så många människor som älskar mig och vill mig väl. Vad mod är, och vad jag kan klara av. Och hur jag har blivit en person jag oftast är stolt över, som jag förlåter och känner omtanke för. Hur jag rår om mig själv, för att kunna rå om andra. Hade någon sagt till mig när jag var 15 att du kommer vara ditt starkaste, och lyckligaste jag, när du är 40 - då skulle jag trott att jag hade ljugit (vem vet var det slutar? Kanske är det här bara början?). Livet är en fantastisk resa, och jag är så otroligt tacksam över att få vara med - och nyfiken på fortsättningen!
Jag är 29 år nu & har varit ute i snart 15 år. Jag lever ett vanligt liv, i en mellanstor stad i mellan Sverige. Arbetar som lärare och undervisar i svenska & religion, träffar elever varje dag och pratar relationer och identitet kopplat till mina ämnen. Jag skriver, läser, virkar, målar, skapar, träffar vänner, sjunger och så har jag förstås tråkigt ibland. Jag lever ett otroligt vanligt liv, mitt liv lunkar på & detta symboliserar en slags lycka för mig eftersom jag inte trodde att jag skulle bli äldre än just 20 år. Jag känner inte ett behov av att resa & upptäckta världen; vara påväg någonstans. Jag upptäcker nya saker varje dag & jag känner mig tillfreds - vilket är det närmsta jag någonsin kommit lycka. Jag blir aldrig mätt på min vardag, på mitt lunkade. Jag känner inte att jag behöver springa. Jag är så nöjd med vart jag är. Tacksam för att jag lever fortfarande. Glad för att min transidentitet verkligen har kommit och blivit det absolut minst intressanta med mig. Jag är tacksam.
Ibland när jag tänker på transpersoner och att jag själv är trans så blir jag alldeles varm och pirrig i kroppen. Det är så otroligt att det funkar såhär och att jag får ta del av en sån otrolig upplevelse. Det är en obeskrivlig känsla att vara trans, men det närmaste jag kan komma att beskriva det är nog som bandet mellan en människa och en hund. Där finns en otroligt stark och villkorslös kärlek, en lycka och ett lugn som är som en flodvåg och samtidigt en porlande bäck. Känslan när man tittar sig i spegeln och upptäcker att att hon tittar tillbaka, hejdlös kärlek. Det är i de små nyanserna som den äkta känslan ligger. Jag älskar att stanna vid den och bara få vara jag en stund.
Jag har tidigare varit i toxiska relationer, där mitt värde och min identitet ifrågasattes. Nu är jag sedan 6,5 år lyckligt gift med min fru och vi lever polyamoröst. Jag dejtar en annan person. Båda gör mig så glada, de bryr sig om mig och de bekräftar mig och vem jag är.
Nu ska det handla om sex! Inget för explicit ändå. Hade jag läst någonting som detta jag nu skriver, då jag var en 15-årig pojke då mitt sexliv ”vaknade till”, då kanske hade jag kunnat slippa en del av lidandet.Då jag fortfarande var i min egen masc-enby-fas, och inte än hade förmågan eller kraften att inse att även jag fick vara kvinna, när jag hade sex med någon, så var det gott men inte tillfredsställande. Det var som om någonting saknades. Jag började tro att jag var asexuell och avskydde sex i hemlighet. Senare, kort in i min resa som transkvinna, upptäckte jag att det jag upplevde var en del av en väldigt svårbeskrivlig symptom på kroppsdysfori. Det är mycket mer att skriva om men för mycket depp vill jag inte skriva till Translyckan, men bakgrunden behövdes.(Enbies är älskvärda och jag vill inte implicera att alla enbies genomgår en fas som jag genomgick, och asexualitet är lika älskvärt!)Men! Då jag vågade acceptera att jag är (ändå ickebinär) kvinna, bytte namn, kom ut till vänner och familj, kom förbi ångesttankarna och fördomarna om att det hela vore en omfattande förnedringsfetisch (>///<) (och vad då om det var det; det är mitt liv), vågade anamma ”lesbisk / safisk”-sexualitetsbeskrivningen tills jag senare återupptäckte att jag också kan tycka gott om män - och mest av allt, då jag påbörjade hormonerna och när jag fick prata med psykolog om sex, det var som om någon högre makt gav mig förmågan eller tillåtelse att få respektera och älska mig själv. Trots att det enda hittills som har ändrats kroppsligen är mjukare hy och bröst som gör ont då och då, och att jag vill behålla kroppsdelarna jag föddes med, och att jag knappt har ändrat något i mitt allmänna klädstil och beteende så att jag beskrivs ”butchig” eller ”grabbig”, känns det som att jag redan nu har fått en helt annan kropp att få dela kärlek och sexuellt nöje med andra med. Mina sexuella partners kommunicerar bra med mig om vad jag och vi tycker om, särskilt i förhållande till könsbekräftande snusk. Nu har jag ett mycket sundare förhållande till sex, och kan faktiskt njuta av det nu, och dem som jag har sex med verkar märka av glädjen.
Att få ha börjat hormoner var det bästa som kunde hända mig. Jag fick äntligen göra det som skulle ha hänt i tonåren. Hamna i målbrottet, få hår på magen, känna mig starkare både fysiskt och psykiskt. Jag ser fram emot framtiden, något som jag inte kunde göra innan.
Det var alltid en dröm sen jag var några ynka år gammal att ha en mustasch som man kan snurra på sidorna, nu är jag äntligen i det stadiet med hormoner att jag har en bra grund på min mustasch som växer. Att få raka sig, bara det är världens lycka. Mitt yngre jag hade varit så stolt.
Min pappa dog 2012. Efter det kände jag att jag behöver vara sann mot mig själv. Efter motgångar och trauma från familj, så tog jag steget några år efteråt att skicka in en egenremiss. Det tog 7 år innan jag fick börja på hormoner. Men det är aldrig försent. Snart är jag 33 och jag ser pappa i spegeln när jag ser mig själv, snart två år på hormoner.
Efter jag gjorde mastektomi kunde jag se mig själv på riktigt. Jag kunde se att, jag är ju jag, inte bara i huvudet utan mer fysiskt nu. Trots motgångar med att det blev dubbel mastektomi, kroppens värden som krockade med testosteronet, sänka dosen, så idag 1 år och 10 månader på hormoner så känner jag äntligen, jag är vän med den jag ser i spegeln.
Jag tänker främst på mitt bröllop, och min underbara fru och bästa vän. Med hen blir jag sedd och älskad för den jag är, och det är en sån fin känsla. Att jag blivit så välkomnad in i hens familj gör mig också lycklig. Jag hoppas att jag är en bra svärson. Ser fram emot att fortsätta spendera vardagen med hen, och bli gamla tillsammans. Om 40 år är jag förhoppningsvis en skäggig gammal man, med världens bästa fru.
Friheten jag kände när jag kunde bada utan en överdel, kunna få en solbränna överallt på överkroppen. Kunna gå runt ute varma sommardagar utan att bli alldeles svettig av bindern, andas. Sinnesron jag fick av att flyta på rygg och känna mig hemma i min kropp, jag ser fram till somrarna nu.
I escaped my home country back in 2023. After 4 gruelling years of suffering, I was finally free. I came to study and now I'm a refugee. Even though I am stateless, I can finally be myself without having to worry about being jailed. I can look at myself in the mirror and not break down.
Jag är äntligen på KIM och har blivit så gott bemött av personalen och har i samma veva hittat en bra krets med folk att prata med om lite vad som helst, känns gott att vara sedd för den man är.
All den plats som min oro och olycka över mitt kön tog i mitt psyke och mitt liv har friats upp för annat. Tidigare hade jag tunnelvision och kunde inte föreställa mig själv ett liv bortom den närmsta stunden, nu har jag karriärsambitioner, hobbys och så mycket kärlek i mitt liv.
För tre år sedan förstod jag att många andra gjort det jag velat göra hela livet och att det faktiskt går. Att om du vill så kan ingen hindra dig. Fick hjälp av communityt med recept på hormoner då jag inte skulle klarat vänta 4-5 år, fixade bottom surgery i Thailand efter två år på hormoner. Till skillnad från tidigare tänker jag mycket mindre på mitt kön nu, jag slipper lägga energi på att gömma vem jag egentligen är för att alla ser direkt på mig att jag är kvinna. Jag kan precis som de flesta tar för givet helt enkelt existera som mig själv. Jag har äntligen vänner och mycket kärlek i mitt liv och jag är lyckligare än jag trodde var möjligt. Det liv jag levde tidigare känns som en dimmig dröm där jag inte fanns på riktigt, förstår inte hur jag stod ut.
Jag fick en ny läkare på vårdcentralen och var orolig eftersom jag behövde förklara något hälsorelaterat som skulle avslöja att jag var trans. Han var helt oberörd och behandlade mig med respekt. Under det senaste året har han hjälpt mig mycket med min sjukvård och är alltid vänlig. Detta betyder mycket för mig efter så många dåliga erfarenheter med läkare tidigare som inte har varit vänliga eller ställt olämpliga frågor. Det gör mig glad att det finns bra läkare där ute.
För några år sedan donerade jag mina gamla hemmagjorda binders till Nordiska Museet och de är nu en del av deras dräktsamling. Det är då många år sedan jag använde dem nu, men det kändes på något sätt fel att slänga något som hade varit så viktigt. Så jag kontaktade dem och de sa ja. Det gör mig glad att tänka på att de är en del av historien både som i förflutet och överlevt, och som i viktigt att minnas och fortsätta stötta alla transpersoner som är där jag en gång var. Love you all ☮️
Vården må ta sin tid men hoppet lever kvar. Att kunna veta att man till slut har den kropp och livsstil jag vill om man bara har tålamod räcker. Jag har ett helt liv som kvinna framför mig.
När en kollega på ett nytt jobb frågade om mina pronomen och om jag ville att hon skulle förmedla det vidare till ledningen; jag sa ja och efter det så har alla på jobbet sagt rätt pronomen och namn utan att tveka.
När min familj firade min mormors födelsedag på nyår, tre veckor efter min top surgery, och hon kommenterade på att jag såg mycket bättre ut och gladare. Det var första gången jag kände mig på riktigt bekväm i kostym.
Det gläder mig efter top surgery att jag inte behöver tänka så mycket på hur mina skjortor passar på min kropp mer. Och jag kan nu ha hängslen utan att de åker åt sidorna!
När mitt riktiga namn också blev mitt lagliga namn. Det var fem år sedan som jag skickade in ansökan om att ändra mitt namn, ett par månader innan jag skulle ansöka till gymnasiet. Jag var så rädd att det inte skulle hinna gå igenom, att mitt deadname skulle stå på alla papper och lärarna skulle säga fel namn vid upprop innan jag hann säga någonting. Men efter ungefär en månad, när jag fick utskrivet medicin för en infektion, så stod mitt riktiga namn på medicinburken. Det var min mamma som märkte det först, och hon blev så glad och chockad. Jag kunde knappt tro det, det var en stor lättnad och jag grät massor den dagen av glädje. Själva beslutet fick vi i posten en dag efter det, men vi visste ju redan att det gick igenom.
Jag sitter och äter mellanmål med några av de äldsta barnen på förskolan jag jobbar på. Ett av barnen använder då pronomet ”han” om mig, inte helt nöjd ändrar sig barnet till att säga ”hon”. Fortfarande fundersam frågar barnet sedan ”Är du en han eller hon?”Jag svarar att ”Jag är en hen.” Barnen omkring mig ser förvirrade ut så jag utvecklar. ”Jag känner mig inte som en hon eller han. Jag känner mig...” ”Som båda” fyller då ett annat barn i, som att det är självklart.Chockad svarar jag ”Ja, precis. Jag känner mig som båda.”Därefter byter barnen samtalsämne och börjar prata om något helt annat. Den situationen fick mig att känna mig sedd och visade mig dessutom hur enkelt det kan vara att prata om min könsidentitet på jobbet, något jag tidigare varit orolig inför. Min upplevelse har fortsatt varit positiv, där barnen inte verkar bry sig om att jag är icke-binär, de vill bara veta vilket pronomen de ska använda när de prata om mig.
Ett av mina favoritminnen var från när jag var lägerledare på en 4H-gård några år sen. Gruppen bestod av flera tjejer och en kille. Vi skulle gå till fårhagen och då i led i två och två för vi skulle gå på en grusväg. Killen sa först i stil med ”det känns lite tråkigt att vara den enda killen här” och varpå jag sa ”Jag är också en kille”. Han lyste upp och frågade bara ”Är du? Men vad bra, då går vi killar sist i ledet!” Det är en av de mest genuina möten jag haft som jag bär med mig än idag - barn kan vara så mycket mer förstående jämfört med vuxna jag mött.
Jag var 16 år när jag insåg att jag var en trans man. Jag, och en annan grabb från min klass, var ute på rasten och gick förbi en förskola. Vips så kommer det ett litet barn upp till staketet och räcker ut en hand med en mask i. ”Vill ni ha mask killar?” Min kompis rättade barnet direkt och sa ”Hen är ickebinär faktiskt” medans jag bara stirrade på masken och insåg... Jag är nog en kille trotts allt. 16 år av ovisshet, 4 år av sökande, och äntligen så stod jag med svaret. En vecka senare så kom jag ut till min kurator, en vecka efter det till min familj och till sist alla mina nära och kära. Äntligen så var jag hemma. Tack vare ett litet barn som såg mig för den jag var innan jag själv kunde göra det.
Jag kände lättnad och befrielse stunden jag bestämde mig för att kategorier och dess stereotyper inte definierar mig som människa. Jag är mycket större, viktigare och mer komplex än vad något begrepp kan berätta. Jag är mig själv och det kan ingen ta ifrån mig igen. Jag är så stolt över att vara trans!
Jag brukade samla på stunder där folk tolkade mig som man i offentligheten. Jag sparade dem på en säker plats i mitt huvud och gick tillbaka till dem varje gång jag behövde känna lite hopp. Nu händer det hela tiden, men min samling sitter så djupt inom mig att jag fortfarande minns dem allihop. Jag tycker det är väldigt fint.
Min bror skrev ”till bror” på sin julklapp till mig. Det rörde verkligen något i mig då jag aldrig riktigt har kunnat se mig själv som min brors bror, men i och med hans bekräftelse kanske jag äntligen kan göra det - för det är ju det jag är.
Hade min top surgery för drygt ett år sedan och blir lika euforisk varje gång jag ser mig själv i spegeln, som att jag fortfarande inte kan fatta att det är på riktigt, att det är jag nu. Det gör mig verkligen så genuint glad att jag hoppar upp och ned.
Jag trodde inte att det fanns, en värld utan könsnormer. Men med åren efter att jag kom ut 2015 har jag hittat sammanhang där könsroller är flexibla eller icke-existerande, både med cis- och transpersoner, och med vänner och partner. Där förväntningar på ”man och kvinna” upphör och vi bara lever, precis som vi är och känner för. Det här önskar jag åt världen, för större lycka finns inte.
Jag och min familj har fått en så mycket bättre relation sedan jag kom ut som trans. Innan fanns det en distans mellan oss, vi pratade nästan aldrig i telefon och jag undvek att åka hem så mycket jag bara kunde. Det var som att vi inte nådde fram till varandra. När jag kom ut skiftade det mer eller mindre direkt. För första gången kunde vi förstå varandra. Idag är vi närmre än någonsin, skriver med varandra varje dag, skickar dumma selfies i en gemensam gruppchatt, ringer ofta och ses så mycket vi bara kan. Mitt ena syskon har flyttat till samma stad som jag och har blivit en av mina viktigaste vänner. Snart ska vi ut och resa tillsammans allihop.
När jag gick förbi ett dagis och ett av barnen ropade ”wow kolla på HENNE, hon har grönt hår, vad coolt!” och alla de andra barnen instämdeBarn är ju den ärligaste målgruppen så att bli sedd som kvinna av dem kändes fantasiskt
Att gå från att tro att ”det här kommer aldrig funka, det kommer aldrig bli bra och jag kommer aldrig att få må bra”. TILL: Frisk och kry i en kropp som är min. Jobb. Pengar. Fästman. Hundar. Hus. Bil. Allt. Allt ordnade sig, precis som mamma sa. Nu föreläser jag om ämnet och min transition på olika företag. Delar med mig av det fina, det tuffa och min resa till att allt... faktiskt blev bra <3
Att långsamt med åren känna stoltheten växa fram över att vara pojkflicka, manskvinna och bögflata. Att få skrika det högt i världen och få vara mig själv på mitt vackra manliga och starka kvinnliga sätt. Och att man faktiskt kan bli älskad och sedd för den man är, det gäller bara att hitta dom som faktiskt uppskattar och vill se ett genuint könsfreak utan att sätta köningar som motpoler o ses som en paradox. Jag kan tappa andan, känna rusningar och explosiv energi hur magiskt och fantastiskt det kan vara att bara få vara och uttrycka sig själv.
På introduktionsdagen på gymnasiet fick jag välja ett smeknamn åt mig själv. I 3 år blev jag bara tilltalad vid det namnet. Lärare, klasskompisar—det gick som rinnande vatten. Mina kompisar använder fortfarande det smeknamnet för mig, även efter jag bytt mitt juridiska namn. Känns häftigt att ha två namn jag valt själv.
Jag slåss fortfarande internt med känslan av att stå ut från mängden, som alternativ transman, men när jag är med min sambo, som också är trans, så känns allting så mycket lättare. Det känns inte lika läskigt och utmanande att klä sig annorlunda in public.
Jag döpte min vän, mer eller mindre. När vi började umgås så introducerade jag honom till mina vänner med ett ”smeknamn” som var oss två emellan. Det var inte allt för länge sen som han berättade för mig att jag är anledningen till att han heter det idag. Det är nog ett av mina starkaste minnen.
När jag klär mig i en tajt topp, kort kjol och knästrumpbyxor och jag är med mina transvänner. De pratar om mig och använder mina han/honom pronomen. Total fet könseufori!
Innan jag helt kom ut till alla runtomkring mig i skolan för många många år sedan så hade jag en helt fantastisk engelskalärare. Han frågade om jag kunde stanna lite efter en lektion slutade, och sa till mig ”Jag såg att du skrev ett annat namn på pappret, och jag undrar vilket pronomen du vill att jag ska använda för dig?” Jag hade aldrig vågat skriva mitt riktiga namn på mina uppgifter, så jag vet att han måste ha hört mina kompisar använda mitt namn. Han var den första och enda lärare som frågade mig innan jag kunde säga till om mina pronomen och mitt namn. Jag kommer aldrig glömma bort den glädjen. Han hjälpte mig komma ifrån rädslan från min familj och världen runtomkring mig och jag kunde känna mig stark. När jag tog studenten så stod det mitt gamla namn på pappret, men han viskade grattis med mitt namn till mig. Jag hoppas han vet hur mycket det betydde för lilla mig.
Det är inte många som säger hen när dom pratar om mig trots att jag fortsätter att rätta. Efter en dag av att bli felkönad är det SÅ SKÖNT att bara kunna komma hem och bli kallad rätt pronomen av min sambo.
Jag och min sambo kom på att vi båda var under trans paraplyet ungefär samtidigt. Jag är så glad att vi har kunnat stötta varandra genom det och fortsätter att göra det 🩷✨Hon blir så glad när jag säger ”hon” eller ”den” och jag blir glad när den säger ”han”, ”hen” eller någon av mina neopronomen✨
Efter jag kom ut till min släkt så hade majoriteten av de vuxna familjemedlemmarna otroligt svårt att byta till rätt namn och rätt pronomen för mig. En dag pratar min mormor om mig till min lilla kusin på kanske 5 år, min mormor säger namnet jag föddes med, varpå min 5 åriga kusin säger: ”farmor! han heter faktiskt Leo!”. Det va en otroligt vacker upplevelse för mig, dels att få höra mitt nya + valda namn, och att barn förstår och accepterar så lätt.
Våren 2023, innan jag hade börjat hrt, eller gjort någon operation, var hela familjen på semester till Tasmanien. Sista natten innan vi skulle resa hem bodde vi hos vår guides vänner, och på morgonen när jag hade gått upp och höll på att packa ihop min väska kom frun och tittade in med en kopp te till mig, och sa ”Hey buddy, you alright?”.Nånting med att ha en engelsktalade person kalla mig ”buddy” var så himla euforiskt!
Ett av mina lyckligaste minnen var nog när jag äntligen fick mitt lagliga kön ändrat. Jag fick reda på att jag behövde hämta upp brevet hos ett postombud så jag gjorde det. Det här var när det gamla systemet fortfarande användes så jag visste inte om jag skulle få avslag eller bli godkänd. Jag gick ut i bilen och skakigt öppnade brevet; det var godkänt. Jag var i chock och körde hem, jag var skakig hela vägen. När jag väl kom hem så satt min mamma vid köks bordet, jag la brevet framför henne och satte mig mitt emot. Hon läste det högt och desto längre in i brevet hon kom desto svårare blev det att hålla tillbaka tårarna. När hon läst klart så kollade hon upp på mig och såg att jag var påväg att storgråta av lycka. Hon kom över och kramade mig och jag kunde inte längre hålla tillbaka och började gråta, hon började också gråta och sa ”älskling det är okej, det är över nu”.
Top tre återkommande positiva händelser sedan jag kom ut:1.Andra män har bytt från att säga ”Hej” till att säga ”Tja”2.Jag kan köpa minodixil på Apoteket utan att bli ifrågasatt 3.Att man ibland får kontakt med andra män i tex second hand affärer och man gör ”Hej jag gillar din outfit” nicken.
Jag bytte namn för några år sedan och kände mig så otroligt lättad. Det var så skönt att inte bli kallad för mitt gamla namn som var så gubbigt. Mormor har svårt att komma ihåg det ibland och säger ofta fel men försöker så otroligt mycket med att säga rätt.
Jag tänker mycket på när jag kom ut till min partner för några år sedan. Han var så otroligt tålmodig och öppen med att han inte riktigt förstod helt, men att det inte kom som en överraskning och att det skulle behöva finnas någon oro över att han skulle lämna på grund av det. Han kanske aldrig kommer förstå helt men han gör sitt bästa och är där när det blir tufft. Det gör mig så varm att tänka på att jag inte behöver vara kvar i garderoben när jag är med honom.
Att bryta sig fri från ett liv levt i väntan på att leva var inte lätt, bitvis så jobbigt att jag inte visste hur jag skulle orka möta ännu en dag, men ändå gjorde jag det, för hon som blev jag. Hon som alltid varit jag, My, fast under så många lager av förväntningar och smärta, äntligen var hennes tid kommen.Jag minns lyckan när jag äntligen förstod vad jag behövde göra, när jag äntligen gjorde det, när jag tog första steget på en resa som tagit mig genom djupaste sorg och varmaste lycka. En lång resa som ännu inte är slut, men som jag fortsätter med stolthet att jag är jag: mamma, dotter, partner, vän, My, bara My, så som det alltid var menat.
Något som ger mig så varma känslor är att min mormor sen jag kom ut kallar mig ”lille H” istället för ”lilla H”. En så liten förändring som gör så mycket.
Det kanske låter fånigt men första gången jag bar klänning var det som att något vibrerade inom mig. Små vibrationer ifrån starka vingslag.Jag har alltid tyckt om fjärilar, speciellt Monarker, dom är så vackra. Den kvällen valde jag att för första gången fälla ut mina vingar och låta dom glänsa. Det såddes ett frö inom mig, ett frö som skulle växa och blomstra ut i ett nytt namn, ett nytt väsen, ett nytt liv. Fast egentligen har hon alltid funnits där inom mig med sina tysta vingslag, vingslag som bara jag har kunnat höra. Det kanske låter fånigt men det sägs att en fjärils vingslag kan försätta berg.
Jag vill ge ett stort tack till min styvbror som har levt som transpojk / transman flera år innan jag upptäckte att jag behövde göra samma resa fast som kvinna. Han banade väg för mig genom att tvinga sin far (min mors framtida fästman) lära sig hur man väl bemöter sitt barn som är trans. Bägge dem fick lugna ner min mamma då jag eventuellt kom ut. Han vet inte det, men jag är skyldig min styvbror mitt liv. Jag bör säga det till honom face to face snart.
Något som gör mig lycklig är hur min spegelbild efter några år av hormonbehandling är en källa till eufori istället för dysfori, och hur de saker som hormonerna inte ändrat har omkontextualiserats för mig nu när folk ser mig som en kvinna; min längd såg jag förut som ett maskulint drag medan den nu bara är en neutral del av vem jag är.
Jag brukade må riktigt dåligt innan jag startade HRT den 31 march 2023, nu är jag mår jag så mycket bättre. Glad att brösten har växt. Blev glad när jag var vid comic con 2024 när en av de som var där och säljde godis sa ”henne” när hon refererade mig till den andra som också var en säljare vid samma bås. Kändes så skönt. Det gjorde mig glad.
För mig, som transperson, när jag tänker på när är jag som lyckligast? Det är definitivt när jag är i mitt sanna esse och i sammanhang där jag får vara en del av transcommunityt. Att man är med i någonting större än sig själv. Jag blir så lycklig av att se alla olika transpersoner som verkligen kommer från alla walks of life, där alla har sina egna upplevelser och en helt egen uppfattning om sig själv och sin könsidentitet. Alla har sina olika bagage. Trots allt det, att man kan samlas tillsammans och bara kunna känna att man kan vara sig själv utan att behöva vara den perfekta representationen av en transperson som man känner ibland att man behöver att man måste vara.
I somras 2025, någon vecka efter jag åt första pillren, tog jag mig till Ribban med badshorts och bh som brösten inte ännu lyckades fylla. Jag simmade på rygg några dussin meter ut i Öresund. Jag kände mig som Lieutenant Dan från filmen Forrest Gump, fast jag hade alla tre ben xD. Jag är fri.
(Kortare svar eftersom jag först skrev en roman!)Jag är tvungen att klä mig i arbetskläder i skolan vilket gör det svårare att framhäva mina feminina egenskaper. Trots det omfamnar jag ett androgynt sätt, och nöjer mig med det. Känns konstigt bekräftande när ciskvinnor i arbetskläder ibland ”han”as pga bl.a det mansdominerade yrket. Jag är även öppet trans (med flagga på ryggsäck och arbetsbyxa) och sex-sju månader in med hormonerna.Ute hos den mansdominerade praktikplatsen antogs det först att jag vore kille, men jag rättade dem och sa att jag är tjej. Det trotsades aldrig. En manlig kollega frågade om jag vore ickebinär, vilket jag också är. En kvinnlig kollega snackade med mig om kvnnliga perspektivet om arbetsplatsen, och förvarnade mig om möjliga arbetsrisker där kvinnor generellt utsätts oftare för, bl.a med tunga lyft, och hon rådgav mig om hur jag kan hantera dessa.Jag sågs och bemöttes som kvinna!
Jag vaknade imorse bredvid min vackra sovande flickvän och ett Discord-meddelande i min mobil från henne i en gemensam privat chattgrupp där hon skrev ”hon är så gullig när hon gör kattljud i sömnen”, med antydning till mig. Jag gav henne en puss medans hon sov, åh gud jag älskar henne så mycket. Det påminde mig också om helgen då min flickväns väninnor som är typ i stockholmsäktenskap kom på besök. En sak ledde till en annan, och en av väninnorna och jag (med barnvänliga ord) började tycka väldigt mycket om varandra. Med min och andra väninnans godkännande fick det fortsätta! Känslan av trygghet och välbehag från då vi fyra mös i mitt sovrum tillsammans den helgen blir nog fast i mitt minne för evigt. Ångesttankarna om förföljelse, ekonomin, hälsan, trauman, framtidsoro, fanns inte i den stunden, bara allt gudvälsignat gott. Då det var dags att säga adjö, gav jag den andra väninnan en tät kram och en god hälsning, och den ena bland de bästa kyssen jag har fått ta del av. Med ett stort leende tog jag mig tillbaks hem till min flickvän och sa ”Jag tror att hon gillar mig!”
Den simpla lyckan av att kunna känna mig bekväm på stranden, bada med vänner, utan att oroa mig eller känna mig utstickande
Vill inte på något vis ta upp någon annans plats, men som mamma till ett barn som alltid vetat att han var fel i född kropp tänker jag ofta på när min son började i årskurs sju, när högstadieskolans klasslärare Eva ropade upp eleverna. Plötsligt ropar Eva upp ett flicknamn jag känner igen väl. Hans gamla namn.”Jag föredrar Filip”, svarade han utan minsta tveksamhet. ”Trans?”, frågade Eva. ”Ja”, svarade han.”Hörde alla det? Det här är Filip. Och varken jag eller Filip kommer acceptera andra namn”, säger hon.Hela låg- och mellanstadiets kämpande med att trivas i skolan eller att bli accepterad var som bortglömt där och då.
Jag har alltid haft en fantastisk relation med min far. Han är snäll, varm, stöttande, rolig och alltid där, oavsett vad livet slänger på en. Från barnsben visste vi att jag var annorlunda och när jag kom ut vid 11 var han förvirrad men sa inget ont. Trots att det tog flera år för honom att verkligen förstå så skadade det aldrig vår relation. Det var en helt ny värld för honom så vi möttes på vägen. Nytt namn, nya pronomen, nya kläder men inte son, utan transson. Hela kopplingen var svårare att ta in vilket var okej, det var en förändringsresa för honom med. Men en dag fick jag ett sms. Jag kommer inte ihåg vad vi skrev om för det var ett meddelande som stack ut mer än något annat, ett som fyllde mig med så mycket glädje, kärlek och tårar. ”Jag älskar dig min son”. Jag bröt ihop. Tårarna föll av glädje för oss, för min identitet, för mig. Det var som att min barndom blev bekräftad. Han som pratade om att han skulle få ett till barn, han som såg mig som något annat sedan det första hjärtslaget, han som såg mig växa upp, nu såg han mig på riktigt. I min barndom var jag nu ingen annan. Jag var jag. Oavsett vad världen slänger på en så är han där och vet ni vad? Pappa, jag älskar dig med.
Från att alltid ha ogillat mitt utseende till alla gånger jag nu tittar mig i spegeln eller på en bild jag har tagit och ser mitt kvinnliga jag, utan smink, utan någon speciell ansträngning. Då gråter jag av glädje och fastnar vid spegeln i timmar. Den känslan av nu är du hemma, nu är du fri, är så stark.
Jag har nyligen börjat leva som mitt riktiga jag. På alla hjärtans dag bestämde jag mig för att köpa blommor och choklad till mig och gå ut och sätta mig på ett fik. Varför inte liksom, att för första gången i livet älska sig själv är ju något som är värt att fira. Så där satt jag ensam bland alla par och njöt av min vaniljlatte och kände in hur bra jag mår och drömde om hur framtiden kan bli nu när jag äntligen får vara mig själv. Plötsligt kommer en kvinna fram till mig. Tillbaka till verkligheten och oron börjar krypa sig på, vad kommer hända nu? Hon hade suttit och fikat med sin partner och sitt barn en bit bort och det finns ingen anledning att gå åt mitt håll. Hon säger hej och börjar prata lite lätt, säger att hon känner igen mig nånstans ifrån. Vi kan inte komma på från var, men vi pratar en stund och så frågar hon om mitt namn. När jag sagt det och frågat om hennes så säger hon att nu kommer hon säga hej nästa gång vi ses och så önskar hon mig en fin alla hjärtans dag och går tillbaka till sin familj. Efter det sitter barnet och söker kontakt med mig hela tiden och vinkar flera gånger. Jag blev så himla glad och varm och kände mig sedd på ett fint sätt.
När mina vänner o nära kallar mig gubbtant och använder kreativa sätt att prata om mig utöver könsneutrala pronomer! Också när min pappa skrev ”den som har hen har”, min pappa hade väldigt svår med just hen/henom pronomen i början så det värmde mycket.
När jag såg min kropp ur ett kvinligt perspektiv för första gången och kände mig vacker. Jämfört när jag försökte se den ur ett maskulint perspektiv och aldrig kunde känna mig fin. Samma kropp, men nytt perspektiv gav mig lycka.
När jag såg mig i spegeln första gången efter mastektomin och kunde se min platta bröstkorg. Det såg bara så rätt ut, och det kändes så normalt. Att det alltid hade varit så. Det var då jag började leva.
När jag flyttade till en annan stad för att plugga och för första gången mötte jag nya vänner som jag inte behövde komma ut eller förklara min könsidentitet för, de såg mig direkt som den jag är. Jag var bara en vanlig snubbe i deras ögon.
Att läka från top surgery är kanske det sämsta tillfället att inse att man är väldigt känslig för sår och blod... Varje tejp-byte stod jag alldeles kallsvettig och svimfärdig, tills min partner som också är trans kom på besök i några veckor. Utan att jag ens behövde fråga såg han att jag tyckte att det var jobbigt, och hjälpte mig byta tejp under hela tiden han var där.Det finns något otroligt i det, att få hjälp i en sån stund som de flesta andra i mitt liv kanske inte hade förstått innebörden av, i alla fall inte fullt ut. Men där stod Kevin, och trots att han själv längtade efter sin operationsdag som skulle komma flera år senare, hjälpte han mig byta tejp efter varje dusch. Vi firar 8 år tillsammans i år.
När min mastektomi hade läkt tillräckligt så att jag vågade ta av mig tröjan och upptäckte friheten i att gå barbröstad i Hammarbybacken den där extremt varma sommardagen 2018 och för första gången kände vinden och solen smeka min hy. Det var underbart.
När jag har på mig min ickebinära folkdräkt, då känner jag mig så himla fin! :')
2024 träffade jag för första gången cismän som jag kände mig trygg med, det var arbetskamrater på ett ställe jag hade praktik på. De var dem första jag någonsin sa att jag använde exklusivt han/honom till, innan hade jag alltid lagt till hen i ett försök att ”skydda mig” från hur jobbigt det var att folk inte sa han. Jag passerar inte särskilt väl även när jag försöker och länge kändes det som min bästa chans för att inte bli kallad hon var att be folk använda hen.Det var första stället jag verkligen kände mig helt och hållet sedd som kille. Man märkte att jargongen med mig var samma som det var mellan båda cismännen, och de sa aldrig fel pronomen. De rättade till och med andra när de felkönade mig vilket verkligen inte var något jag var van vid eller förväntade mig. Till slut blev jag väldigt nära en av de och såg honom lite som en storebrorsa, även om jag aldrig skulle vågat berätta det för honom pga rädslan att göra honom obekväm eller att det skulle vara över gränsen. Sen en dag så sa han att han såg mig som en lillebror och det kändes så viktigt för mig. Jag har nog aldrig känt mig så sedd och förstådd som jag kände mig i den stunden, han var den första jag verkligen bara kände mig som en grabb med. Att bli och känna mig sedd så som jag fick bli med honom var nog en av de viktigaste delarna i att förstå hur viktig min transition var, och hur bra livet kunde kännas. Jag längtar efter att få känna den känslan med fler. Jag hoppas han vet precis hur mycket han betyder för mig, och jag hoppas verkligen alla transpersoner får uppleva något liknande <3
Jag minns första gångerna jag titta på film efter börjat hormoner och kännde hur lätt tårarna kunde rinna.
Jag minns fortfarande dagen jag gick igenom en lista av namn med min partner. När det kom till mitt nuvarande namn var det som att någonting bara klickade till och allt kändes helt plötsligt rätt. Varje gång någon sa mitt födelsenamn kändes det likadant som om att någon slagit mig. MEN varje gång någon säger rätt så får jag samma känsla i kroppen som jag fick första gången min partner sa det. Det är jag, det är mitt namn, och det är vem jag är.
dagen min mamma kallade mig vid mitt nya namn utan att stamma eller behöva rätta sig första gången var dagen jag insåg att det kanske skulle bli okej. när hon började kalla mig ”han” till främlingar så kände jag samma sak igen. det tog ett tag för henne att vänja sig, men är bara glad att det hände till slut.
Jag hörde min pappa säga ”min pojk där hemma” om mig i ett jobbsamtal. Han visste inte att jag hörde. Han pratar om mig på rätt sätt även när jag inte är i rummet. <3
Att kolla mig i spegeln och se mannen som lilla 10-åriga jag drömde om att få se. Att märka mina breda axlar, håriga bröstkorg, starka armar, vida nacke... Att kunna växa håret långt och tycka att jag är vacker, men på ett manligt sätt. Att få återförenas med kjolar, söta toppar och smink - men utan att ge mig dysphoria. Det är lycka.
När man till exempel är ute i världen, i stan, eller vad som. Man är lite fast i sitt egna huvud, och så kollar man upp, och så får man ögonkontakt med en annan queerperson. Man har ju sin lilla queerkompass, liksom. Man känner ett litet klick, och man ler mot varandra. Det ger mig så mycket. Det är så mörkt och läskigt nu, att bara det kan göra så mycket för en.
Hos den andra och tredje personen jag berättade för att jag var trans satt jag mig i en stol och lät mig bli sminkad. Efter flertalet scenframträdande var det inte första gången i smink, men det var första gången jag blev sminkad feminint. Planen hade varit en längre tid att jag skulle bli sminkad så, men det var bara samma vecka jag hade berättat varför för dem. Efter mycket nervositet vände jag mig tillslut mot spegeln och förtryckte känslan att vilja nypa mig. Var det här verkligen sant? Spegeln var inte bara en reflektion över hur jag såg ut. Det var jag! För första gången kände jag att jag såg mig själv, inte bara en reflektion.Translycka för mig är att få känna mig själv, att vara mig själv, att skratta, att gråta; allt i formen som är jag. Det här var min första upplevelse av känslan <3
En av de svåraste sakerna med att komma ut var att kämpa med att bli rättkönad. Jag klippte av mitt hår, slutade måla naglarna och stannade hemma för att inte bli sedd. Mitt hår är långt igen, och jag är inte längre rädd för att gå utanför dörren. Jag får lov att leva mitt liv som queer och feminin men ändå en man, vare sig min omgivning vet att jag är trans eller inte. Att vara trans har givit mig mer empati, självkännedom och drivkraft än jag någonsin hade haft om jag vore cis, och det skulle jag aldrig vilja ändra på.
Min universitetsklass på 55 personer använder rätt pronomen. Jag har svårt att rätta människor pga dåliga erfarenheter. Men alla i klassen säger rätt nästan hela tiden och om de säger fel rättar de sig själva. Jag har sagt i förbifarten att jag är trans och det har inte blivit en stor grej. Alla har bara accepterat det och mig. Jag har aldrig känt mig så respekterad och lycklig.
Translycka är att jag efter 12 år ute har byggt ett liv där queerhet känns som normen. Translycka är att sitta i ett vardagsrum med 3-8 andra transpersoner och diskutera Allt. Känna Allt. Se varandra i Alltet. Translycka är att vända ut och in på mig själv för att jag är nyfiken, och inte längre för jag är rädd. Translycka är hitta tillbaka till den jag en gång var, fast från andra sidan. Translycka är community. Kultur. Att veta att min bästa vän tre länder bort har upplevt samma translycka som jag har.Translycka är heligt.
jag använder neopronomen, och tycker alltid det är svårt att be folk använda dem om mig. jag oroar mig för att de ska tycka jag är jobbig, eller bli obekväma av att behöva använda pronomen de inte är vana vid. detta gör att jag alltid anpassar mig, och låter folk säga ”hen” istället för ”den” och bara förväntar mig att andra ska föredra att använda det mer konventionella könsneutrala pronomet om mig. så translycka är när en spenderar tid med vänner som ser en för den en är och förstår vad som är viktigt, och få höra ”den” och ”it” när de pratar om dig. jag blir alltid lika förvånad över att det finns människor som respekterar vem jag är fullt ut, och sedan värms mitt lilla hjärta upp över att få ha så bra personer runt mig.
Jag har fått möta så många som mig. De har varit 8, 19, 40, 57, 85 år gamla. Men de är mina syskon allihop. Vi är gothare, sekreterare, pensionärer, preppers, konstnärer, cafébiträden, nördar, sjuksköterskor. Men vi är alla enade i något helt fantastiskt. Vi vet vilka vi är, och vi har kämpat med näbbar och klor för att vara just vi. När jag står där med mitt syskon och jag får höra om något hen såg på bussen på väg till jobbet, om en låt hen lyssnade på jättemycket som liten, om ett stelt frissabesök från förra veckan, så känner jag en sådan värme i bröstkorgen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vi är här, det finns flera som jag, vi kommer aldrig vara ensamma.
När diagnosen blev satt… Först då kom tankarna vad vill jag göra imorgon? Vad vill jag bli? Så sökte jag till en skola dagen efter. Då visste jag liksom att, nu kommer jag få hjälp. Det var som att någonting lättades, verkligen. Dörrarna öppnades. Jag tänker leva livet.
Jag har fått omdefiniera maskulinitet för mig. Jag lever efter det jag anser är maskulint, och är bekväm i mig själv. Det har inget att göra med hur man klär sig eller uttrycker sig, utan män som uttrycker sig och är emotionellt sårbara är liksom peak.
Att liksom känna tacksamhet både för min familj som hjälpt mig komma hit, men också till mig själv. Jag är tacksam för att jag stretat och gått igenom mycket för att komma dit jag är idag.
Har varit ute i 10+ år och min fästman kallar mig sin partner till alla, använder ibland mer maskulina komplimanger, och supportar mig fullt. Är så tacksam och lycklig att han finns i mitt liv <3
Varit ute i mer än 10+ år. Det blir bättre. Har gått på T i 10+ år, haft top sedan 9 år, är gift och har jobb och hobbys. Har fantastiska vänner. Livet fortsätter. Det mörka är bara tillfälligt. Lev ditt liv och lev det stolt ❤️
Jag kom aldrig riktigt ut. Jag bytte namn på skatteverkets hemsida ensam hemma mitt i natten, och den dagen jag fick bekräftelse på att det gått igenom och var klart så bytte jag bara namn på alla mina sociala medier l. Och sedan dess har jag haft mitt namn. Det var en självklarhet för alla runt mig att direkt börja använda mitt nya namn och matchande pronomen. Alla visade sån fin support och understanding och tog på sig lite eget ansvar att se till att dom kallar mig det jag önskar. Det var ren translycka för mig!
I somras bad jag om hjälp på en butik, men ena personalen hade inte tid och sa till sin kollega ”kan du hjälpa hen med det här?” Det var en av de första gångerna en främling könade mig neutralt, utan att verka ifrågasättande. Jag blev förvånad, för det var varmt, jag var tunt klädd och utan binder. Jag är också tjock. Och inget av det spelar någon roll, jag blev läst som ickebinär ändå!
Efter testosteron fick jag chansen att bygga upp min sångröst från grunden igen. Det tog flera år men det var så otroligt vackert att få göra om utan att känna den tomheten jag gjorde i mina tonår. Nu är jag äntligen i stadiet där jag känner mig säker i rösten igen och det gör att jag vill släppa musik jag är stolt över!
En gång visade min chef att han hade en tatuering av transsymbolen. Han är inte själv transperson, men han sa att det kändes viktigt att alla skulle veta var han står.
Jag och min far har inte jättenära kontakt. När jag åkte till min farmors begravning var det många som inte hade sett mig på länge. En frågade: ”Johan, är det här ditt… barn?” Hon sa det inte, men man såg det, att hon var förvirrad. Min pappa la armen om mig och sa stolt: ”Det här är min son, som har åkt upp från Stockholm.” Den gången kände jag att, trots att det inte var utsagt, att han hade accepterat och tagit det till sig. Hans kärlek hade inte ändrat sig för det barnet han hade sett för flera år sedan, till det barnet han såg framför sig nu.
När man var lite yngre, innan puberteten, och folk inte visste riktigt vilket kön man hade. Folk kanske sa fel, rättade sig. Det kändes lite pirrigt. De antog att man inte är en kvinna liksom. Så små kommentarer som absolut inte betyder något för dem, men för mig så känns det som att de har sett mig. Jag känner mig sedd, på ett bra sätt.
Att ha kommit ut har också gett mig möjligheten att fokusera på vem jag är som person mer än något annat. Tidigare var jag stressad över liksom, vad är min könsidentitet, vem är jag? Sedan jag kom ut har jag kunnat tänka på karriär, på vilka personer jag vill ha i mitt liv, jag är avslappnad med människor på ett helt annat sätt.
När jag bytte namn skickade man ju in det digitalt till skatteverket, och sen skulle man vänta på att man ska få hemskickat papper på att det gått igenom. Hur jag upptäckte att mitt namnbyte gått igenom var att min vän Nick skulle swisha mig.Då hade mitt namnbyte gått igenom, och hon står och viftar swish-appen framför mig. Hon skrek ”BROR, SITT NAMN HAR GÅTT IGENOM!”. Det var ju jättefint, när hon skrek inför hela T-Centralen att ”DITT NAMN ÄR MICHAEL!”
När jag kom till min nuvarande arbetsplats sa min chef: ”kom nu grabbar, så går vi och käkar lunch”. Att veta att i den lilla benämningen ”grabbar”, så räknades jag in. Det var ingen fråga, utan det bara var. Det är ett av de senaste bästa momentsen som jag kommer ihåg.
Att vara transperson har lett mig till ställen i livet som jag inte hade kommit till om jag hade levt ett cis-liv. Jag har fått möta otroligt fina människor, mycket tack vare att jag är trans. Jag känner också, specifikt för mig själv, att jag har fått vara en brygga till folk i communityt. Att kunna visa att trans inte så farligt eller läskigt som det låter. Utan det är väldigt fint, att få öppna dörren på det sättet.
Oavsett vad som händer i världen så blir ändå communities mycket starkare. Jag har alltid kunnat luta mig på personer som känner samma sak. Transpersoner har gått ihop mer; för att känna kärlek, hitta gemenskap, och så vidare. Det har jag uppskattat jättemycket, framför allt de senaste två åren. Det har också gett mycket för min lycka. Man kan strunta lite i samhället någonstans, man har alltid de här utrymmena att gå till.
Jag som sportar har gått med i många grupper på discord och facebook där det finns många transmaskulina atleter och fått mycket stöd i hur man navigerar som transperson i idrottsutrymmen. Hur man stöttar varandra på det sättet. Det kan vara allt ifrån folk som är elitidrottare eller som gillar idrott i allmänhet.
Jag kom ju ut 2021, och när jag kom ut kände jag att jag fick ett lugn över mig på ett annat sätt än jag haft sen innan. Jag kände att ”nu, nu startar livet”. Nu är det något som har skavt i mig som är borta, och jag känner att jag kan möta andra personer på ett helt annat sätt än jag har kunnat innan. Det här är en lycka eller ett lugn som jag inte känt sedan innan. Där och då, när jag kom ut, så blev allt på riktigt, och jag kunde vara jag på ett helt annat sätt.
Jag pratade med en vän, eller vi är nog praktiskt taget familj vid det här laget. Jag minns inte hur vi kom in på det, men hon sa att hon tänker på mig som sin lillebror. Det kändes så fint att få bli någons bror, även om det inte är via blodsband och ungefär 23 år efter födseln. Också som transperson, att även om ens biologiska familj inte förstår en, kan man ha familj på ett lite annat sätt. En familj man själv får välja.
Jag tror att många av mina vänskaper blivit starkare för att jag haft tilliten att komma ut. Det är ju något väldigt sårbart. Det tror jag har gjort att mina vänner i sin tur har vågat berätta mer saker för mig, ibland saker som ingen annan vet om dem. Det känns fint. <3
Jag skulle säga att jag litar på mig själv i mycket större utsträckning nu. Jag har liksom kvitto i handen på att jag klarar av att byta namn, byta personnummer, komma ut, och stå upp för mig själv gång på gång igen. Finns det verkligen något man inte klarar efter det?
Jag minns i gymnasiet. Vi hade en lärare som alltid sa fel namn, och jag orkade liksom inte streta emot längre, så till slut rättade jag honom inte mer. När min klasskamrat märkte att jag lät honom kalla mig för fel namn, smällde hon nävarna i bordet och skrek åt läraren ”men han heter ju Mikael, hur svårt ska det vara?!”. Vi var inte ens nära vänner egentligen, och pratade inte så mycket utanför skolan, men jag tänker väldigt varmt om henne som stod upp för mig när jag själv inte orkade. Tack <3
Jag skulle säga att jag har varit tvungen att vara snällare mot mig själv, och också acceptera min inre röst. När man väl kommer till den punkten att man faktiskt börjar lyssna på den inre rösten, så skulle jag säga att man får ett mycket bättre band med sig själv. Det har stärkt mig i sociala sammanhang, familj, vänner, kärleksrelationer, men också i jobb. Nu när jag känner mig säkrare i mig själv känner jag mig inte alls osäker på en arbetsplats liksom. Jag känner mer att här är jag, like it or not.
Jag älskar att få maskulina saker i present av folk. Typ kalsonger, parfymer, slipsar. Min mamma köpte en gång en massa Axe body spray till mig, när jag var yngre. Hon hade aldrig gjort något sånt tidigare, så jag blev lite överraskad. Det var en skön validering.
Jag känner translycka när jag ser yngre transpersoner och queer ungdommar som lever sitt bästa liv, kanske på det sättet som jag gjorde. Kanske på det sättet som jag inte gjorde, det som jag saknade. Det som jag kanske behövde. Jag känner translycka när jag vet att jag kan bidra på något sätt, som en vuxen transperson, som en förebild.
Jag jobbar med barn, och jag vill absolut inte ta diskussioner med dom angående vad trans är etc. Men, dom är dom mest öppna personerna jag har bemött. ”Är du kille?” Jag svarar alltid ”ja” och då blir det viktigaste i den stunden vad vi ska leka härnäst. Dom kunde inte bry sig mindre om hur jag ser ut eller låter, i deras ögon är könet inte viktigt, det spelar ingen roll för dom om jag är man eller kvinna, vad som är viktigast är om jag kan spela UNO med dom eller knuffa på en gunga åt dom. Dom får mig att känna mig så bekväm i vardagen, att passa in och att det inte finns några krav alls. Jag känner mig mer som en människa omkring dom än vad jag gör en vanlig dag på stan omringad av främlingar. Dom är min translycka, dom små människorna är min validering på att det räcker att vara sig själv. Och att det spelar ingen roll om mitt hår är kort eller om jag har en ljus röst, dom lyssnar ändå inte på mig när jag ber dom att städa.